Inspiration, implementering och insikter om virtuell interaktion (Mirjam Särs)

Det är inte direkt något drömläge, den här världssituationen vi har. Till en början trodde jag aldrig att det skulle gå att anpassa sig till social distans utan att förlora förståndet. Inte heller trodde jag att det skulle gå i närheten lika bra att undervisa på nätet som i klassen. Hur skulle man kunna skapa en avslappnad atmosfär med spontan interaktion på Zoom? Hur skulle man kunna skapa samhörighet och vi-känsla i en grupp som aldrig träffas på riktigt?

Men det gällde bara att gilla läget. Och nu, halvvägs genom höstterminen, kan jag konstatera att det visst går! Det är fortfarande inget drömläge, men det går. Till och med över förväntan. Ibland till och med riktigt, riktigt bra.

Det kräver förstås lite annorlunda instruktioner och upplägg. Och, som med det mesta, gäller det att prova, utvärdera och göra om. Jag är långtifrån i mål med den processen än, men det här har jag försökt implementera i mitt virtuella klassrum under den här hösten, för att uppmuntra till interaktion, diskussion och avslappnad atmosfär:

• Jag satsar på att ”göra mig mänsklig” (ett uttryck jag hörde på någon skolning). Redan före kursstarten gjorde jag en videopresentation om mig själv, där jag berättade om mina fritidsintressen och min familj. Videon var sannerligen inget mästerverk, men kanske kunde den kallas, tja, mänsklig. Mänskliga är kanske en snäll beskrivning också av de videor jag producerat under kursens gång (genomgång av uppgifter, instruktioner, grammatik, feedback …).
• Jag gör mig tillgänglig. I en klassrumssituation är det nästan alltid någon som vill fråga eller säga något till mig före lektionen börjar, och någon som stannar kvar en stund efteråt. Det här erbjuder jag också på Zoom. Enda skillnaden nu är att jag faktiskt berättat det i förväg: Jag är tillgänglig 15 minuter före och efter lektionen. Och det fungerar ganska bra.
• Jag gör mig tillgänglig på flera sätt. Jag provade Moodles chatt-funktion några gånger under en period då studenterna skulle jobba med individuella uppgifter. Det funkade väl, tja, sådär. Själva chatt-funktionen fungerade visserligen hur bra som helst, både i webbläsare och på mobilen, men tillströmningen var inte så stor. Nåja, man får väl vara nöjd att åtminstone ett par studerande dök upp för att fråga något?
• Jag aktiverar studenterna direkt i början av lektionen. Jag har provat alla sätt jag lärt mig, för variationens skull: chattfrågor, jamboard-frågor, skala på whiteboard, byta namn, korta enkäter, reaktioner, välja alternativ … Det tar en eller två minuter och markerar startskottet för lektionen.

• 

  Jag tilltalar studerande direkt med namn. Först kändes det lite obekvämt, lite brutalt. Men jag lovar, det fungerar. Alla hänger med när vi går igenom hemuppgifterna.

• Jag delar in i grupper och par i breakout rooms hela tiden. Nästan för mycket ibland. Jag skriver alla instruktioner på Moodle, och försöker använda minimalt med taltid själv. Och spelreglerna är: i rummen har man både bild och ljud på hela tiden.

När jag i en liten enkät frågade mina studerande vilken kommunikationskanal med läraren som fungerar bäst, tyckte ändå majoriteten, kanske föga överraskande, att e-post var det smidigaste sättet. Mina veckomeddelanden via Moodles informationsforum kom på andra plats, och sedan var det jämnt mellan pratstunderna på Zoom före och efter lektionen och min muntliga infostund på lektionen. Också chatten fick högre poäng än jag väntat mig, med tanke på att så få kom dit. Men vetskapen om lärarens tillgänglighet är väl viktig i sig, även om man inte utnyttjar den?

Det är inget drömläge. Och ändå är det på sätt och vis just det. Det är en tid för att förvärva nya digitala färdigheter. En tid där det är lättare än någonsin att känna samhörighet, för vi går igenom något historiskt tillsammans. En tid att inse att det mänskliga inte är begränsat till det fysiska, utan att det också går alldeles utmärkt att förmedla genom en skärm.

Mirjam Särs